Stevie Wonder - Down to earth Utgivningsår: 1966 Skivbolag: Tamla Betyg: 4/5 Här är då fullängdsgodingen som jag flaggade för i senaste Nytt i samlingen för en vecka sen. Jag köper normalt inte så mycket 60-tal utan jag är mer 70-tal och framåt när det gäller soul. Men Stevie är något annat. Jag betalade en tjuga för plattan och den är värd minst en hundring mer så visst är det något av ett fynd.
När den här plattan gavs ut så hade Stevie Wonder fyllt 16 år och det var hektiska tider för artisten. Bara ett halvår tidigare hade föregångaren kommit, "Up-tight", och båda skulle etablera Stevie som en mer mogen artist istället för det lite mer tonårsliknande soundet som hade omgett honom tidigare. Hans röst hade mognat och det var dags att ta hans texter och stil ut i vuxenvärlden.
Och visst klarar Stevie Wonder steget från en pojke till en man bara galant musikmässigt. Motowns husband The Funk Brothers gör sitt och det är ett mysigt och laid back Motown-sound som låter mer relaxande än mycket annat från fabriken runt denna tid, mycket förstås tack vare Stevies röst. Sen kanske jag hade önskat att man litade mer på egna låtar än att skohorna in en massa covers. Man vet att en låt är en stor hit när den kommer ut ett år och knappt hinner komma ur pressarna förrän det finns en hel uppsjö covers av låten. Här är det Chers "Bang bang" som kom i februari och innan året var slut så fanns versioner av både Nancy Sintra, Petula Clark, franska Sheila, italienska Dalida och då även Stevie Wonder. Men Stevie gör inte på något sätt bort sig i sin låt utan lyckas ta denna klassiker och göra den till sin egen med sin speciella röst, vilket gäller även dom andra coverna, The Supremes "My world is empty without you", Bob Dylans "Mr Tambourine man" och klassikern "Sixteen tons", där han lyckas göra den sistnämnda till en version som är eoner bättre än många andra varianter av den. Men dom egna låtarna är förstås något annat och i en annan division än covers på en massa då knappt årsgamla hitlåtar. Lyssna bara på storhiten "A place in the sun" till exempel.
Men annars är dock detta ett riktigt bra och snyggt album som är välgjort, skönt och ikoniskt på alla sätt och med Stevie Wonders och Motowns speciella stil, sound och låtar som ligger över allt. Och visst skulle jag mer än gärna ta in fler 60-talsklassiker med Stevie i framtiden. Den här plattan blir solklart kvar i samlingen!
Japp, det är den månaden igen, när det har inhandlats mer singlar än fullängdare. Därför blir det ett stort 7-tumsspecial av Nytt i samlingen denna gång och det finns en del riktiga höjdare här! Det finns dock en riktig godbit bland fullängdarna, men den får en egen artikel inom kort.
Jona Lewie - You'll always find me in the kitchen at parties Utgivningsår: 1980 Skivbolag: Stiff Records B-sida: Bureaucrats
Om man lyssnade på radioprogram som Eldorado under det tidiga 80-talet så var det inte alls ovanligt att höra den här låten, samt att den spenderade tre veckor på Poporamas Heta Högen. Men just Eldorado var programmet där jag upptäckte den här låten, förvisso LÅNGT senare, och den är verkligen speciell. Den engelske singer-songwritern Jona Lewie är idag tämligen bortglömd hos den stora massan, men han hade två hits, denna och "Stop the cavalry", där den senare i hemlandet blev den större, medan det var det omvända här.
Men den här låten sticker ut från mycket musik och gör det på helt rätt sätt. Det är förvisso i en sorts för sin tid väldigt trendig tidig synthpop, men samtidigt är låten väldigt minimalistisk och lätt amatörmässig i sitt sound. Jona Lewies sångröst är inte den allra bästa, men här passar det alldeles perfekt i låtens stil, liksom den inte allt för tränade kören, som bestod av hustrurna till producenterna Bob Andrews och Dave Robinson (ett tag när låten framfördes live var det dock Kirsty McColl som sjöng kördelen). Här har man tagit något då nytt, synthmusiken, som då var något spännande, mystiskt och gärna målades upp både kall, öde och domedagsaktig och gjort det lite charmig och naiv med en mörk aura runt om. Det här är riktigt snyggt och vackert och jag är glad att äntligen ha den i samlingen!
När jag presenterade den här åsikten på en stream på Youtubes Vinyl Community så fick jag dom stora och oförstående ögonen, men jag står fast vid det faktum att jag har grymt svårt för musiken till "Grease". Dels så brukar dessa långt senare försök till 50-talpop/rock bara låta forcerade och konstlade och dels så är John Travoltas och Olivia Newton-Johns låtar så hiskeligt sockersöta och fåniga att jag storknar och det blir inte mindre cringe av alla versioner av musikalen som kommit med åren, inklusive de svenska. ETT undantag finns dock och är den enda saken från filmen som kommer in i mitt hem, titellåten av Frankie Valli, normalt sångare i vokalgruppen The Four Seasons. Men så är den inte med i musikalen heller...
Låten "Grease" är den enda låten som Bee Gees Barry Gibb har gjort till soundtracket och eftersom Gibb samtidigt höll på med sin egen musikal, den om Beatles "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band", så övertalade han Peter Framton att spela lead-gitarr på låten. Det här är en mysig liten poplåt av modellen disco light med snyggt sound som skiljer sig markant från mycket av fake-50-talsstilen på plattan och känns mer som en riktig poplåt. Japp, bättre än så här blir aldrig "Grease"!
Sonny & Cher - The beat goes on Utgivningsår: 1968 Skivbolag: Atco B-sida: Love don't come
Cher har nämnts några gånger på bloggen, men bandet Sonny & Cher lär inte få många chanser här. Eftersom 60-talspop normalt inte är riktigt mina domäner och "I got you, babe" är grymt tråkig så trodde jag inte heller att jag skulle köpa den här singeln, men för 1 krona så tänkte jag "varför inte?". Och det var faktiskt en positiv överraskning.
"And the beat goes on" har en snygg gående basgång genom låten och med ett snyggt blås och komp som fyller på allt eftersom. Det är inte världens bästa refräng och melodi, men låten är ändå riktigt skön och välarrangerad! Dessutom är det orgel med, det är aldrig fel. Eller att Barney Kessel är med på gitarr. Sen var den sistnämnde sådär imponerad och ska ha ställt sig upp efter ett par timmars spelande och sagt: "Never have so many played so little for so much". Men jag kan helt klart se denna som en av väldigt få Sonny & Cher-låtar i min samling!
Mashall Hain - Dancing in the city Utgivningsår: 1978 Skivbolag: Harvest B-sida: Take my number
Den här singeln var tänkt att ingå i senaste Singeltipset Deluxe när jag köpte den tillsammans med dom andra singlarna där, innan jag insåg vid spelandet att jag ju hade hört denna och kände igen den. Däremot hade jag aldrig uppfattat namnet på gruppen, vilket, jag vet, är rätt ovanligt för att vara mig.
Marshall Hain är en engelsk duo bestående av Julian Marshall och Kit Hain som nog kan räknas som en one-hit-wonder. Den här låten blev en stor hit 1978 var efter dom efterföljande singlarna inte blev i närheten lika stora och efter ett enda album splittrades duon. "Dancing in the city" är väl inte ett stort mästerverk, men en helt OK och mysig liten pophit från 1978 med ett trevligt sound. Den sticker inte ut jättemycket, men är en kul låt från tiden då laid back pophits var som bäst och ett bra tillskott till 70-talssamlingen av singlar.
Kate - Danger men working Utgivningsår: 1987 Skivbolag: Mariann B-sida: Fire of love
Eurovision Song Contest-artisters verk utanför tävlingen brukar inte vara sådär jättekul alla gånger. Ofta försöker man så hårt att tvätta bort schlagerstämplen att man lagt ner mer energi på ett nytt och fräscht sound och en ny stil än en bra melodi. Här blev jag dock faktiskt positivt överraskad!
Norska Kate, med efternamnet Gulbrandsen, representerade 17 år gammal Norge i 1987 års Eurovision-tävling med låten "Mitt liv", en låt som Eurovision-veteranen Rolf Løvland och hans adept från 1985 och Bobbysocks, Hanne Krogh, hade skrivit åt henne. Låten slutade nia, vilket på den tiden var en rätt bra placering för att vara Norge. Den här låten var då ett försök att följa upp det med en tuffare discostil och chansen fanns att detta skulle vara lika platt och ointressant som till exempel Daniela Simmons ("Pas pour moi", tvåa för Schweiz 1986) discoplatta från 1988 (japp, jag har haft den en gång). Men det här var faktiskt riktigt snyggt och bra gjort, inte minst med tanke på att Rolf Løvland sitter i produktionsstolen även här. Det är helt OK discostuff modell 80-tal med en melodi och refräng som funkar klart bra. Sen ska hennes fortsatta karriär inte vara fullt lika intressant. Hon sadlade nämligen om till countryartist med en egen version av Dolly Partons "Jolene" som en stor hit på Norsktoppen 2008. Men den här bli kvar i singelsamlingen!
Paul Young - Some people Utgivningsår: 1986 Skivbolag: CBS B-sida: A matter of fact
Paul Young årgång 1986 hade en karriär som sakta dalade efter sina framgångsrika plattor 1983 och 1985. Plattan "Between two fires" är på intet sätt en dålig platta, men visst var det en tillbaka gång försäljningsmässigt och det gäller singlarna också, i alla f all dom som följde på "Wonderland", som ändå blev en mindre hit. Men den här låten får nog betraktas som en flopp och är ett försök av Paul att vara lite tuffare än den soulmjukis han varit tidigare. Den är inte dålig dock utan det är ett helt OK driv och starka trummor och Paul sjunger inte helt oväntat bra. Däremot är melodin inte jättestark utan väldigt lättglömd och andas mer albumspår än singel. Singeln blir kvar i singelsamlingen, men det är inte den Paul Young-låt som jag främst plockar fram i hans katalog.
Jag har sagt att det finns chans till fler Singeltipset Deluxe inom nära framtid och extremt billiga singlar jag inte har haft en susning om vad det är för något vid köptillfället och det är dags att leverera. Här kommer en sextett singlar till, alla rangordnade i betygsskala från bästa till sämsta. Den här gången var det en helt OK omgång med flera intressanta låtar, inklusive en femma! Men även förstås ett par riktiga bottennapp.
Jerome - If you walk out of that door Utgivningsår: 1980 Skivbolag: DJM Records B-sida: Token Betyg: 5/5
Steve Jerome är en musiker, mixare och producent som jobbat med många andra artister i soulfacket, som Cameo, BT Express och Bobby Orlando samt också var den som rattade i studion när Sugarhill Gang spelade in "Raper's delight". Men han har också haft en egen liten karriär, även om den inte genererade i några massiva succéer direkt. Tyvärr vad gäller det sista ska jag säga, för det här var riktigt riktigt bra! Ett fantastiskt snyggt sound med bra melodi och groove och ett blås som för lite tankarna till Earth, Wind & Fire. Och Jerome själv sjunger helt OK. Den här ger helt klart mersmak och singeln blir solklart kvar i samlingen! Bland det bästa blind-buys jag har gjort på länge!
Uropa - Turn me off-turn me on Utgivningsår: 1979 Skivbolag: CBS B-sida: I never lie Betyg: 4/5
Om Uropa hittar jag inte mycket information, mer än att italienska La Bionda har producerat. Huruvida dom ingår i bandet framgår inte heller. Duon La Bionda räknas som något av pionjärer inom italo discon och har bland annat varit med och skrivit klassikern "Vamos a la playa" tillsammans med Righeira. Ser man på någon av Bud Spencer och Terrence Hills filmer så är det inte omöjligt att man hör La Biondas musik där, för dom har gjort mängder av soundtracks också i Italien.
Nå, 70-tal och europeisk disco brukar inte vara något som jag går i gång på direkt, men här får jag erkänna att detta var helt OK faktiskt. Soundet är snyggt och det är bra studs i låten. Sångaren har förvisso en alldeles för raspig röst för låtens och genrens bästa, men melodin fastnar och låten lyckas att inte låta för ostig. Singeln blir kvar i 70-talssamlingen. Ja, Göran Rydh gjort låten på svenska under den intressanta titeln "Stäng av och sätt på" också.
Linda Fletcher - Angel of love Utgivningsår: 1978 Skivbolag: The Rocket Record Company B-sida: Star Betyg: 4/5
Linda Fletcher var en av många många som försökte få en karriär genom att delta i TV-tävlingar om musik, vilket ju inte är helt ovanligt idag heller som bekant. Här hette tävlingen "New faces" och gick 1976, en tävling som hon vann. En som uppenbarligen var särskilt imponerad var Elton John, som signade henne till sitt och Bernie Taupins bolag The Rocket Record Companyoch hon spelade in en sådär version av "Hush", alltså låten som Deep Purple lyckades bättre med. Men även den här klart bättre popdiscopärlan kom ut. "Angel of love" är en riktigt bra låt med ett spännande och skönt sound. Melodin känns iblandkanske lite släpande och precis som fallet med sångaren i Uropa så har även Linda en något för raspig röst för genrens bästa, men det gör inte låten mer än marginellt sämre totalt i det här fallet. Det här är helt OK och singeln blir kvar i samlingen! Hur gick det för Linda då? Nej, karriären tog aldrig fart efter dessa singlar och hon sadlade om till TV-programledare för musikprogrammet "Get it together" och är idag röstcoach.
Rachel Sweet - Shadows of the night Utgivningsår: 1981 Skivbolag: CBS B-sida: Party girl Betyg: 3/5
Och här ännu en tjej var karriär aldrig tog fart, även om Rachel Sweet ändå hann spela in hela fyra plattor innan hon sadlade om till skådespelare och producent av TV-serier.
Det här är alltså låten som Pat Benatar skulle göra större ett år senare, men som egentligen var först utgiven av Helen Schneider bara månader innan den här versionen. Rachel Sweet ändrade marginellt på texten och gav ut den... och inget hände. Därmed inte sagt att den här versionen är dålig. Den hade helt klart tjänat av att vara tyngre i sitt sound, men då hade den förmodligen satt käppar i hjulen för Pat Benatars version. Men den är bättre än Helen Schneiders stelbenta original. Rachel Sweets variant doftar lite lätt Bruce Springsteen, inte minst i refrängen, och det är inte fel alls. Den är inte originell direkt och Benatars låt är trots allt klart starkare. Men den här låten är ändå helt OK och blir kvar i samlingen.
Gonzales - Just let it lay Utgivningsår: 1978 Skivbolag: EMI B-sida: Just let it lay (Instrumental) Betyg: 2/5
Gruppen Gonzales är mest känd för låten "Haven't stop dancing yet". Japp, det är låten som TV-presentatörerna Pat & Mick skulle göra med Stock, Aitken & Waterman ett decennium senare. I sitt original inte världens originellaste discolåt, men nog hör jag klart hellre på den än den här trista saken. "Just let it lay" ska alltså vara uppföljaren till den discoklassikern och den följer man upp med ett tämligen stelt funksound med en relativt obefintlig melodi och med en sångare som svammelsjunger som om han druckit kopiösa mängder alkohol innan inspelningen. Jag vet inte varför jag ändå är snäll nog att ge en tvåa till den, men den kunde väl ha haft något som kunde ha blivit något med en bättre melodi och framförande. Och blåset är OK också. Men just nu så följer jag låttiteln och låter singeln ligga.
Bob-a-rela är en kanadensisk produktionsduo som tyckte det var en bra idé för karriären att ge sitt band ett sånt krystat namn som möjligt, med två bindestreck mitt i. Spoiler: Det fick inte alls! Dom släppte en platta med fem låtar som inte alls sålde. Kanske var det också för att man fick för sig att göra märkliga discocovers av kända och uppskattade låtar som bluesstandarden "Tobacco road" och Pink Floyds "Money". OK, jag är verkligen inte den som ska vara snäll mot Pink Floyd. Originalet är inget jag vill se i min samling och det är möjligt att den här versionen är ett litet snäpp bättre än Floyds, vilket dock inte säger ett dugg. Soundet är likväl i enormt stel funk-reggae-stil och sången är väldigt skrikig av en random kör. Tack, men nej tack, aldrig att detta blir kvar i samlingen! Och självklart finns bara en längre maxisingel-version på Tuben.
A-ha - Take on me Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Warner Bros B-sida: Love is reason Jag vet att jag ofta försöker undvika dom där allra lättaste och vanligaste låtarna som alla redan har hört hur många gånger som helst. Någonstans vill man väl inte slå in alla öppna dörrar. Men samtidigt så finns det väldigt många singlar i min singelsamling som ändå är enorma klassiker och som trots allt är riktigt bra eller i alla fall helt OK och som ändå borde ha sin beskärda del av plats i den här bloggen, även om dom inte är "Sommarplågor". Så därför hade jag tänkt att ta upp en del av dom där gigantiska 80-talshitsen som många förknippar med decenniet. Dom där som är ett måste när man ska sätta ihop "The best of 80's" och som fanns med när alla skivbolagen skulle göra en samling från decenniet.
Och givetvis är den bästa låten att starta med hiten som förde upp Norge på dom utländska hitlistorna. När någon säger A-ha och "Take on me" så blir min första tanke: "Men snälla, "Take on me" i alla ära, men A-ha har gjort så många andra låtar som är originellare..." Den är sönderspelad och uttjatad, det kommer man inte ifrån. Samtidigt så är det ju en bra låt, det går inte heller att ändra på. Och hur uttjatad jag än tänker att den är så förvandlas jag när låten spelas. Då är jag tillbaka till dom där soliga lördagseftermiddagarna hösten 1985 när jag hörde på mina första tracksprogram och låten gjorde sin vända på top 10 där. Låten är ändå nostalgi och en galant liten popklassiker och därför så kommer jag inte ifrån den, även om jag egentligen hellre vill höra "Manhattan skyline", "Train of thought", "Crying in the rain", "Forever not yours" eller någon annan mindre A-ha-hit som inte spelas ens i närheten antal gånger.
Men om vi tar det från början, "Take on me" utgavs egentligen 1984 och var då producerad av New Musiks frontman Tony Mansfield. Den versionen blev inte alls någon hit och blev till exempel bara trea hemma i Norge. Dock i kölvattnet på låtens genombrott 1985 så kunde man höra den här originalversionen i radions önskeprogram om någon klåpare bakom spakarna valde att lägga på fel singel. Och originalversionen är faktiskt tamare ochriktigt långt under "the version" i kvalitet. Managern Terry Slater tipsade sen om att låta producenten Alan Tarney, som dittills främst varit känd dels genom sitt eget band Tarney & Spencer och dels genom sounden på Cliff Richards och Leo Sayers plattor, göra om "Take on me". Och så skapades norsk pophistoria, där låten så småningom blev etta på både USA- och Englandslistan och teamet A-ha/Tarney skulle hålla i tre plattor framåt. Som sagt så blir jag alltid gladare när andra A-ha-låtar spelas. Men ändå så blir jag nostalgisk och ler inombords när "Take on me" väl spelas, för det är ändå en riktigt snyggt slipad popdiamant. Inte världens bästa engelska logik i titeln, men det förlåter man lätt... Så var det detta med val av videoklipp. Den tecknade videon är förvisso ett stycke musikvideoklassiker i sin skapelse, men 98 % av er har garanterat sett den någon gång. Så jag gör som radioproducenterna förr och väljer fel version, för originalvideon till låten från 1984 har säkert inte visats sen dess, om den ens visades då.
Marc Seaberg - Cuckoo Utgivningsår: 1980 Skivbolag: Ariola B-sida: Rang'n rang'n rang Det går väl inte att förneka att Tyskland under 70- och det tidiga 80-talet var en flitig producent av såna här märkliga knaslåtar och här kommer ännu en, som säkert även kan fungera som ett inlägg i debatten om psykisk ohälsa. Vet man något om Marc Seaberg, eller Franz Seeberger, så är det väl i så fall att han gjorde originalet till David Hasselhoffs mest lyckade försök till musikkarriär, "Looking for freedom", låten som Mr Baywatch sjöng ovanför den raserade Berlinmuren 1989. Jag vet inte dock om det är någon stor fame-to-claim direkt. Men tro det eller ej, Seaberg har faktiskt släppt hela tre album under karriären. Han gör väl en sorts schlageraktig disco-new wave-light, om man nu ska placera honom någonstans. Och ska man gå efter den här låten så är det en del ska-musik inblandat också.
Iklädd läderjacka och någon sorts använd golvmopp på huvudet så sjunger Marc Seaberg att han blir helt skogstokig om han inte får vara fri. "Looking for freedom" och nu det här, han måste verkligen ha ett "fängslande" liv. Här verkar han ha ballat ur rätt ordentligt för han sjunger att om han får ett liv med ett gäng skrikande ungar omkring sig så blir han: "Cucko-ko-koo-koo!!! Cucko-ko-koo-koo!!!" Och om han får en kedja omkring sin hals, vilket ska symbolisera giftemål, om han måste jobba i samma jobb till han blir gråhårig eller om han ens ser en portfölj i sin hall så går han "ba-ba-bananas" och sjunger: "Cucko-ko-koo-koo!!! Cucko-ko-koo-koo!!!" KBT eller dylikt kanske vore en lösning. Frihet i alla ära, men om man inte ens kan se en väska i hallen utan att bli dårpippi så kanske det är lite mentalvårdsvarning. Men refrängen är likväl en löjligt catchy, om än redigt cringigt töntig, fras som dock inte är sjungen av världens bästa kör, men jag antar att det bara förstärker känslan av en man på den mentala gränsen. Men jag kan tänka mig att dom tyska dansgolven 1980 hade många ungdomar som stuffade runt och skrek "Cucko-ko-koo-koo!!! Cucko-ko-koo-koo!!!",för så klämkäck och gnagande är refrängen. Så om ni lyssnar på den här låten och plötsligt får för er att börja kvittra som en galen gök så skyll inte på mig. Jag har varnat er. Låten kan gå från gök till (öron)mask på rekordsnabb tid! Och som bonus så får ni med också b-sidan i klippet, men den är verkligen inte mycket att hänga i julgranen, varken ur kvalitet- eller kultsynvinkel. Se där, en varning till...
Nat Gonella & His Georgians - Mister rhythm man Utgivningsår: 1984 Skivbolag: EMI Betyg: 4/5 Det är inte lätt att jämföras med en annan musiker i samma stil, men ibland är det svårt att inte låta bli. Den engelske trumpetaren Nat Gonella kallades för den brittiske Louis Armstrong och inte helt utan anledning eftersom Satchmo var hans stora idol och han hade transkriberat och tagit ut Armstrongs solon och kunde dom utantill. Han skulle med tiden också möta sin idol och även bli god vän med denne. Gonella skulle dock också bli en av Englands största jazzmusiker, mycket eftersom han likt Armstrong också var en showman och sångare som gärna underhöll med scatsång. Han spelade ett flertal gånger i Sverige och stannade även kvar här ett tag under andra världskrigets första år för att hålla koll på världssituationen då innan han till sist självklev in i kriget som fältmusiker. Mitt förhållande till Gonella är inte jättestort. Jag har hört honom enstaka gånger i diverse jazzradioprogram då och då, men inte mer. Detta är alltså min första platta med honom och det är åter svårt att inte jämföra med Armstrong. För till skillnad från Armstrong så är förstås Gonella en bra bit ifrån egentligen, både vad gäller trumpetspel och som underhållare. Jag har förvisso väldigt svårt för Satchmos brölande och raspiga sångröst, men den är ändå karaktäristisk för genren. Gonella har väl inte en genomusel röst, men den är inte heller särskilt bra, varken skönsjungande som Sinatra eller Bing Crosby eller karaktäristisk och utstickande som just Armstrong eller Fats Waller. Därmed inte sagt att Gonella är dålig på något vis, absolut inte, för han är en helt OK trumpetare och han har ett riktigt bra band med sig, som trots namnet är helt brittiskt och inspelningarna är gjorda i London mellan åren 1934 och 1935. Jag tycker den här plattan ändå är riktigt bra, svänger skönt och har många riktigt bra spår! Nat Gonella & His Georgians är ett riktigt bra och välspelande engelskt band som visar upp engelsk 30-talsjazz på bästa sätt. Den här skivan blir kvar i samlingen!
Mina gamla 80-talsfavoriter slocknar en efter en. En av mina favoritröster har tystnat, Richard Darbyshire 65 år, mest känd som sångare i bandet Living In A Box. Han hade en väldigt cool och mäktig röst som gav bandet sin karaktär. Tittar man på videor så verkar bandet ha mycket karisma och väldigt kul också. Och, NEJ, NEJ, NEJ, Living In A Box är inte ett one-hit-wonder. Många vet vilket bandet är genom låten som hette samma som bandet själv, "Living in a box". Men bandet hade ju många fler höjdarlåtar än så som blev hits och var dessutom tvåa på trackslistan 1989 med balladen "Room in your heart". Richard Darbyshire hade fler projekt under sin karriär och jag hade tänkt göra en liten annan hyllning än dom tidigare. Jag tänkte skriva om tre singlar där Darbyshire hörs i olika former och projekt. Alla har det gemensamt att hans stämma hörs i alla låtarna!
Zu Zu Sharks - Eyes of the world Utgivningsår: 1984 Skivbolag: EMI B-sida: After the ship's gone down
Den här singeln med Zu Zu Sharks var egentligen ett blindbuy och en singel jag inte alls hade koll på vad det var. Döm av mina förvåning när jag sätter på singeln och hör en välbekant röst. Darbyshire hade precis lämnat universitetet när han lockades in i ett band som bland annat var skapat av Adam & The Ants-basisten Gary Tibbs. Zu Zu Sharks släppte ett gäng singlar och spelade in platta, som dock aldrig kom ut. Darbyshire var missnöjd med musiken och lämnade bandet. Vad han var besviken med vet jag inte, för den här singeln och den andra jag har med bandet, "Love tumbles down", är lysande singlar som väl skulle kunna ha varit tidiga prototyper av Living In A Box. OK, jag erkänner att refrängen kanske inte är helt 100 %, men det är en riktigt bra och skön poplåt med soulkänsla av model 80-talets mitt! Och, japp, soulmusiken var bland hans stora influenser.
Living In A Box - Blow the house down Utgivningsår: 1989 Skivbolag: Chrysalis B-sida: Dance the mayonnaise
1985 besökte Darbyshire en studio där Anthony Critchlow och Marcus Vere spelade in en demo till låten "Living in a box". Han bjöds in att lägga på sång till låten och resten blev sen historia. Två år senare släpptes låten och blev en stor hit världen över, med gruppen tagandes sitt band namn efter just låten. Nu hade det varit kanske lite väl lätt att bara skriva om just den låten så jag hoppade en platta fram. Jag gillar bandets debutplatta, utan tvekan, men uppföljaren "Gatecrashing" är ändå min favoritplatta. Den blandar energi och svala låtar med ett genialiskt soulpopigt sound och starka melodier. Titelspåret är en riktig rökare, men den har jag redan skrivit om en gång så jag går en singel upp och första singeln från plattan. "Blow the house down" är en rolig, energisk och lite lekfull låt med bandets klassiska sound och en riktigt stark refräng av allsångskaraktär. Dessutom gästspelar Brian May från Queen låten. "Blow the house down" blev faktiskt en hit och nådde fjärde plats på trackslistan våren 1989.
Jellybean featuring Richard Darbyshire - Coming back for more Utgivningsår: 1988 Skivbolag: Chrysalis B-sida: Coming back for more (part 3)
När bandets skivbolag Chrysalis 1989-90 skulle till hälften säljas till EMI så hamnade Darbyshire i dispyt om Living In A Box framtid och lämnade skivbolaget och därmed bandet, mitt under skapandet av bandets tredje platta. Han har alltså två ej helt färdiggjorda plattor som han lämnat mitt under skapelsen. Därefter skrev han musik åt andra, som Level 42, Lisa Stansfield och Jennifer Rush, men även, hör och häpna, James Last! Han har även släppt tre egna soloplattor, men dessa är löjligt svåra att få tag i. Istället så har jag valt att låta Darbyshires soloäventyr representeras av en låt med producenten Jellybean som han gästade mellan Living In A Box första och andra platta. John "Jellybean" Benitez var en väldigt framgångsrik och populär producent och remixare under 80-talet där hans jobb med Madonna är mest känd idag. Men han släppte även egna plattor där jag en gång har ägt 1988 års platta "Jellybean rocks the house". Den var tyvärr väldigt ointressant, en remixare är ändå en remixare. Men i singelversion så funkar han klart bättre och till den plattan så gästsjöng en massa artister, däribland Richard Darbyshire. Den här låten är en discokaskad med housekänsla där Darbyshire ger allt han har. En riktigt häftig danslåt med grym prodd!
Efter 00-talet så arrangerade Darbyshire även ett flertal workshops i låtskrivande för att hjälpa unga blivande artister. Darbyshire var som sagt en fantastisk sångare som medverkade på många låtar som borde ha blivit mer ihågkomna idag, men som på sin tid var flitigt spelade i Europa. Living In A Box var ett lysande band som hade både energi och glädje och för detta och för hans insatser inom musiken så tackar jag Richard Darbyshire och må han vila i frid!
